Kommunal psykiatri – en övervintrad urtidsödla
Vad in i 17 ska man göra åt den kommunala s.k. psykiatrin? Dom är ju inkompetenta så man tar sig för pannan. Psykiatrer lyser med sin frånvaro. Det finns få eller inga mentalskötare. Personalen på gruppboenden verkar mest bestå av undersköterskor med nån weekend-kurs i psykiatri. Och den ”psykiatriska handläggaren” kände inte till skillnaden mellan en psykolog och psykiater. Jag skämtar? Tyvärr inte.
I min kommun hände detta, men psykologen blev sparkad innan hon hann utreda gruppboendet. Och dagen efter publiceringen av denna artikel (http://www.skd.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20080130/NYHETER/498162731/1087) slutade enhetschefen Eva Berglund. Hon är tillbaka i den riktiga psykiatrin i Lund. Även den anonyma biståndshandläggaren slutade två månader senare.
Jag tänkte förstås att den riktiga psykiatrin i Lund skulle reagera till slut, vilket inte har hänt. Jag ringde Södermalmspsykiatrin. Där bara skrattar de åt den kommunala psykiatrin. Jag brukar skämta och säga att det är som övervintrade urtidsödlor, som man trodde var utdöda. Den kommunala psykiatrin är som små mini-psyken som ligger i vanliga bostadshus, utan skyltar, och där ingen utomstående vet vad som pågår.
Landets övriga 289 kommuner då? Hur står det till där? Jag har aldrig sett några siffror på antalet berörda, antal gruppboenden, antal anställda et cetera. Vem skriver nånsin om detta?
För övrigt är det en utmärkt idé att tala med sin fru när man är ledsen. Samtalsproffs är bra till en viss gräns, men dom kan också få ”vanligt folk” att tro sig vara inkompetenta samtalspartners.
Inga-Stina Westman
skribent
(medlem i redaktionsrådet på Revansch! 1993-2000. Fick då sitta med på möten med
Psykiatriutredningen – som knappast kunde förutse detta!)
inga.westman@bredband.net
”Det finns få eller inga mentalskötare. Personalen på gruppboenden verkar mest bestå av undersköterskor med nån weekend-kurs i psykiatri.” Inga-Stina Westman undrar vem som sköter, bevakar och tar ansvaret för den kommunala psykiatrin. ”Den kommunala psykiatrin är som små mini-psyken som ligger i vanliga bostadshus, utan skyltar, och där ingen utomstående vet vad som pågår.” (Läs mer…)
Det är i många sammanhang uppenbart att psykiskt sjuka ofta kommer i strykklass i jämförelse med patienter med mer traditionellt kroppsliga sjukdomar. Khai Chau skriver om handikapphjälpmedel – ”Försäkringskassan nekar standardmässigt personer med psykiska handikapp möjligheter till handikapphjälpmedel. Lagen är illa formulerad och ger stort utrymme för Försäkringskassan att hänföra just hjälpmedel för psykiskt sjuka till gruppen ‘Standard-medel’, vilket betyder i sin tur att patienten får köpa det själv. Sk handikappersättning endast är formulerad så att det passar in på fysiska handikapp – och inte psykiskt sjuka.” 
”Inte alla inser skillnaden mellan psykisk sjukdom och livskriser. Det är naturligt för oss människor att för att förstå andra, relatera till oss själva. Men det fungerar inte alltid. Om man själv genomgått en sorg, en svår situation, eller en stressorsakad utmattning, varit lite ‘nere’ och kommit över det, så kan man inte föra över det på de människor som är psykiskt sjuka. Livskriser och belastningsreaktioner är inte psykisk sjukdom, och jag tror att okunskapen om denna skillnad är en del av allt det lösa tyckandet om psykiatri som förekommer.” Sjuksköterskan och författaren Ingrid Kampås om vetenskapsbristen i psykiatridebatten och följderna av tron att psykisk sjukdom bara är att ”prata bort, med andra ord skärpa sig ifrån…”