Bäste Doktor, jag är en fungerande kvinna (utåt sett) i 40 års åldern. Jag har en mycket problemfylld barndom, med en far som har dubbeldiagnos och alkoholist, mycket religiösa påverkningar och många syskon som jag har fått ta hand om i stundens hette. Jag har mycket svårt att minnas min barndom, samt en hel del traumatiska upplevelser som att min bror dog i bilolycka som 8 åring (jag 11 år)när jag var i hans sällskap, mitt hus brann ner till grunden -92, mycket svår skilsmässa med en man som misshandlade mig, och svårt att hitta rätt relationer utan våld. Jag lockas inte direkt till män som är snälla, snabba förälskelser övergår i motbjudande känslor.
Jag är mycket duktig på att vara bäst, utan att skryta med det, eftersom jag fullkomligt avskyr medlidande, det är inte det jag vill för jag vill inte stanna i tråkigheter utan vill gå vidare. Jag älskar att lära nytt och har studerat de senaste 11 åren bara för att jag tycker det är kul, Jag har ett välbetalt arbete som socialassistent och arbetar som flitigt engagerad sångerska. Jag har fått göra mycket som många andra drömmer om, MEN jag har mycket svårt med relationer som betyder närhet, och att lämna ut mig själv, att minnas underbara stunder, att verkligen få känna lycka, och hur man egentligen ska bete sig.
Är just nu sjukskriven för ont i kroppen med kraftig muskelvärk mellan skulderbladen och smärta i nacke, vilket jag haft sedan en älgolycka -97, men jag har jobbat heltid hela tiden och gärna mer än heltid. Känns som en drog att jobba massor. Nu i alla fall rekommenderas jag antidepressiva medel, men jag känner mig inte depressiv, mest bara vilsen och funderar över livet.
Jag har haft en totalt strukturlös uppfostran fast hård upplysning om vad bibeln säger (som aldrig varit vägvisande från mina föräldrar) och säkert känt övergivenhet (jag fick flytta hemifrån när jag var 16 år), men jag känner ju inte till något annat. Det jag har är en enorm smärta i rygg och nacke, och gräver man så har jag också en otroligt dålig självbild, jag blir nästan helt nere bara av att gå upp i vikt-ja livet blir som meningslöst och jag finner ingen anledning till att vistas bland människor(som jag som vanligt älskar, nästan alldeles för mycket när jag mår som bäst) jag får skuldkänslor så fort jag inte orkar hjälpa andra människor, inte på jobbet det är bra mina anhöriga och mina vänner(många kommer just till mig med sina problem och vill prata, jag är en bra lyssnare.
jag skriver till dig därför att jag vet inte vad jag ska göra för att få en bra självbild och inte få skuldkänslor över allt jag inte kan reda ut, och har jag rett ut problem (som jag ofta gör) så börjar min hjärna söka nya problem att handskas med. Jag har alltid kallat min sjukdom för ”pengaångest” eftersom jag fått jobba hårt redan som barn för att hjälpa till med ekonomin, och det blev ju inte bättre när huset brann och jag blev ensamstående mor till två barn, men jag reder det mesta, men jag är STÄNDIGT oroad över min ekonomi, och fast mina barn idag är 20 + 21 så har jag svårt att be dem hjälpa mig med ekonomi, trots att de har fasta välbetalda arbeten.
Har jag psykisk Ohälsa och behöver medicin, eller kan jag gå i någon form av terapi (det har jag gjort men det har inte lett till något bättrande då jag är så perfekt på att prata förbi att jag uppfattas som person på fel plats)
Jag skulle så gärna vilja vara normal, och veta ”vad är egentligen normal? ”hur är man då och vad känner, tänker och gör man… Jag vill inte bli bollad runt överallt och ständigt börja från början då det uppenbarligen inte hjälper mig,
Är det verkligen så att jag får muskelinflammationer för att jag är deprimerad?
tacksam för svar..
SVAR:
Tack för Din fråga. Jag förstår att Du har det besvärligt men av det Du berättar jag tror inte att Du är psykiskt sjuk även om jag kan ha fel i detta. Du har haft det svårt på många sätt men det är många som haft det svårt utan att bli sjuka av det. Jag tycker tvärt om att det verkar som Du klarat Dig utmärkt i livet: Du har genomgått en längre utbildning, Du har ett välbetalt arbete, Du arbetar mycket, Du har tagit hand om två barn som också tycks ha klarat sig fint. Så långt får man säga att det gått bra för Dig.
Hurdana relationer man får till andra människor beror mycket på vilken personlighet man har och jag kan inte se att Din personlighet skulle vara så mycket annorlunda än många andra människors.
Det jag tar fasta på i Din fråga är det Du berättar om Din långvariga värk mellan skulderbladen. Enligt min erfarenhet är det mycket svårt att komma till sin rätt i livet om man ständigt plågas av värk och inte torde det bli bättre av att behöva vara sjukskriven.
Du skriver att Du blivit rekommenderad antidepressiva läkemedel trots att Du inte känner Dig deprimerad. Visserligen kan antidepressiva läkemedel ibland vara bra även om man inte har symptom i form av nedstämdhet men de symptom Du berättar om är inte av det slaget att jag tror att antidepressiva läkemedel skulle vara till någon nytta för Dig. Dessutom finns det ett skäl emot antidepressiva och det är att det finns risk att man ökar i vikt av sådana medel och det säger Du att Du är rädd för.
Jag tycker att det viktigaste nu är att få reda på vad smärtorna beror på och försöka behandla dessa. Om Du inte har blivit noggrant undersökt bör Du kontakta en distriktsläkare och be honom att ordna med den utredning som kan anses påkallad. I första hand tycker jag att det borde göras en MR undersökning av hela bröstkorgen med detaljgranskning av kotpelaren. Om inte det ger något resultat tycker jag att man också skall låta en neurolog undersöka Dig noga för att se om det finns några tecken till neurologiska bortfallssymptom. Jag tycker inte att man skall ge sig innan man hittat orsaken till Din värk. Om Du blir av med den tror jag att mycket annat kommer att kännas bättre och lättare också.
Återkom gärna och berätta hur det går eller om Du vill ha ytterligare synpunkter.
Bästa hälsningar och lycka till.
Doktor Tomas Eriksson
Bäste Doktor, jag är en fungerande kvinna (utåt sett) i 40 års åldern. Är just nu sjukskriven för ont i kroppen med kraftig muskelvärk mellan skulderbladen och smärta i nacke, vilket jag haft sedan en älgolycka -97, men jag har jobbat heltid hela tiden och gärna mer än heltid. Känns som en drog att jobba massor. Nu i alla fall rekommenderas jag antidepressiva medel, men jag känner mig inte depressiv, mest bara vilsen och funderar över livet.
Bäste Doktor, jag är en fungerande kvinna (utåt sett) i 40 års åldern. Jag har en mycket problemfylld barndom, med en far som har dubbeldiagnos och alkoholist, mycket religiösa påverkningar och många syskon som jag har fått ta hand om i stundens hette. Jag har mycket svårt att minnas min barndom, samt en hel del traumatiska upplevelser som att min bror dog i bilolycka som 8 åring (jag 11 år)när jag var i hans sällskap, mitt hus brann ner till grunden -92, mycket svår skilsmässa med en man som misshandlade mig, och svårt att hitta rätt relationer utan våld. Jag lockas inte direkt till män som är snälla, snabba förälskelser övergår i motbjudande känslor.
Jag är mycket duktig på att vara bäst, utan att skryta med det, eftersom jag fullkomligt avskyr medlidande, det är inte det jag vill för jag vill inte stanna i tråkigheter utan vill gå vidare. Jag älskar att lära nytt och har studerat de senaste 11 åren bara för att jag tycker det är kul, Jag har ett välbetalt arbete som socialassistent och arbetar som flitigt engagerad sångerska. Jag har fått göra mycket som många andra drömmer om, MEN jag har mycket svårt med relationer som betyder närhet, och att lämna ut mig själv, att minnas underbara stunder, att verkligen få känna lycka, och hur man egentligen ska bete sig.
Är just nu sjukskriven för ont i kroppen med kraftig muskelvärk mellan skulderbladen och smärta i nacke, vilket jag haft sedan en älgolycka -97, men jag har jobbat heltid hela tiden och gärna mer än heltid. Känns som en drog att jobba massor. Nu i alla fall rekommenderas jag antidepressiva medel, men jag känner mig inte depressiv, mest bara vilsen och funderar över livet.
Jag har haft en totalt strukturlös uppfostran fast hård upplysning om vad bibeln säger (som aldrig varit vägvisande från mina föräldrar) och säkert känt övergivenhet (jag fick flytta hemifrån när jag var 16 år), men jag känner ju inte till något annat. Det jag har är en enorm smärta i rygg och nacke, och gräver man så har jag också en otroligt dålig självbild, jag blir nästan helt nere bara av att gå upp i vikt-ja livet blir som meningslöst och jag finner ingen anledning till att vistas bland människor(som jag som vanligt älskar, nästan alldeles för mycket när jag mår som bäst) jag får skuldkänslor så fort jag inte orkar hjälpa andra människor, inte på jobbet det är bra mina anhöriga och mina vänner(många kommer just till mig med sina problem och vill prata, jag är en bra lyssnare.
jag skriver till dig därför att jag vet inte vad jag ska göra för att få en bra självbild och inte få skuldkänslor över allt jag inte kan reda ut, och har jag rett ut problem (som jag ofta gör) så börjar min hjärna söka nya problem att handskas med. Jag har alltid kallat min sjukdom för ”pengaångest” eftersom jag fått jobba hårt redan som barn för att hjälpa till med ekonomin, och det blev ju inte bättre när huset brann och jag blev ensamstående mor till två barn, men jag reder det mesta, men jag är STÄNDIGT oroad över min ekonomi, och fast mina barn idag är 20 + 21 så har jag svårt att be dem hjälpa mig med ekonomi, trots att de har fasta välbetalda arbeten.
Har jag psykisk Ohälsa och behöver medicin, eller kan jag gå i någon form av terapi (det har jag gjort men det har inte lett till något bättrande då jag är så perfekt på att prata förbi att jag uppfattas som person på fel plats)
Jag skulle så gärna vilja vara normal, och veta ”vad är egentligen normal? ”hur är man då och vad känner, tänker och gör man… Jag vill inte bli bollad runt överallt och ständigt börja från början då det uppenbarligen inte hjälper mig,
Är det verkligen så att jag får muskelinflammationer för att jag är deprimerad?
tacksam för svar..
Svar:
Tack för Din fråga. Jag förstår att Du har det besvärligt men av det Du berättar jag tror inte att Du är psykiskt sjuk även om jag kan ha fel i detta. Du har haft det svårt på många sätt men det är många som haft det svårt utan att bli sjuka av det. Jag tycker tvärt om att det verkar som Du klarat Dig utmärkt i livet: Du har genomgått en längre utbildning, Du har ett välbetalt arbete, Du arbetar mycket, Du har tagit hand om två barn som också tycks ha klarat sig fint. Så långt får man säga att det gått bra för Dig.
Hurdana relationer man får till andra människor beror mycket på vilken personlighet man har och jag kan inte se att Din personlighet skulle vara så mycket annorlunda än många andra människors.
Det jag tar fasta på i Din fråga är det Du berättar om Din långvariga värk mellan skulderbladen. Enligt min erfarenhet är det mycket svårt att komma till sin rätt i livet om man ständigt plågas av värk och inte torde det bli bättre av att behöva vara sjukskriven.
Du skriver att Du blivit rekommenderad antidepressiva läkemedel trots att Du inte känner Dig deprimerad. Visserligen kan antidepressiva läkemedel ibland vara bra även om man inte har symptom i form av nedstämdhet men de symptom Du berättar om är inte av det slaget att jag tror att antidepressiva läkemedel skulle vara till någon nytta för Dig. Dessutom finns det ett skäl emot antidepressiva och det är att det finns risk att man ökar i vikt av sådana medel och det säger Du att Du är rädd för.
Jag tycker att det viktigaste nu är att få reda på vad smärtorna beror på och försöka behandla dessa. Om Du inte har blivit noggrant undersökt bör Du kontakta en distriktsläkare och be honom att ordna med den utredning som kan anses påkallad. I första hand tycker jag att det borde göras en MR undersökning av hela bröstkorgen med detaljgranskning av kotpelaren. Om inte det ger något resultat tycker jag att man också skall låta en neurolog undersöka Dig noga för att se om det finns några tecken till neurologiska bortfallssymptom. Jag tycker inte att man skall ge sig innan man hittat orsaken till Din värk. Om Du blir av med den tror jag att mycket annat kommer att kännas bättre och lättare också.
Återkom gärna och berätta hur det går eller om Du vill ha ytterligare synpunkter.
Bästa hälsningar och lycka till.
Doktor Tomas Eriksson