psykiatern.se

Kommunal psykiatri – en övervintrad urtidsödla

2009-09-16 Debatt
Vad in i 17 ska man göra åt den kommunala s.k. psykiatrin? Dom är ju inkompetenta så man tar sig för pannan. Psykiatrer lyser med sin frånvaro. Det finns få eller inga mentalskötare. Personalen på gruppboenden verkar mest bestå av undersköterskor med nån weekend-kurs i psykiatri. Och den ”psykiatriska handläggaren” kände inte till skillnaden mellan en psykolog och psykiater. Jag skämtar? Tyvärr inte.
I min kommun hände detta, men psykologen blev sparkad innan hon hann utreda gruppboendet. Och dagen efter publiceringen av denna artikel (http://www.skd.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20080130/NYHETER/498162731/1087) slutade enhetschefen Eva Berglund. Hon är tillbaka i den riktiga psykiatrin i Lund. Även den anonyma biståndshandläggaren slutade två månader senare.
Jag tänkte förstås att den riktiga psykiatrin i Lund skulle reagera till slut, vilket inte har hänt. Jag ringde Södermalmspsykiatrin. Där bara skrattar de åt den kommunala psykiatrin. Jag brukar skämta och säga att det är som övervintrade urtidsödlor, som man trodde var utdöda. Den kommunala psykiatrin är som små mini-psyken som ligger i vanliga bostadshus, utan skyltar, och där ingen utomstående vet vad som pågår.
Landets övriga 289 kommuner då? Hur står det till där? Jag har aldrig sett några siffror på antalet berörda, antal gruppboenden, antal anställda et cetera. Vem skriver nånsin om detta?
För övrigt är det en utmärkt idé att tala med sin fru när man är ledsen. Samtalsproffs är bra till en viss gräns, men dom kan också få ”vanligt folk” att tro sig vara inkompetenta samtalspartners.
Inga-Stina Westman
skribent
(medlem i redaktionsrådet på Revansch! 1993-2000. Fick då sitta med på möten med
Psykiatriutredningen – som knappast kunde förutse detta!)
inga.westman@bredband.net

Inga-Stina Westman”Det finns få eller inga mentalskötare. Personalen på gruppboenden verkar mest bestå av undersköterskor med nån weekend-kurs i psykiatri.” Inga-Stina Westman undrar vem som sköter, bevakar och tar ansvaret för den kommunala psykiatrin. ”Den kommunala psykiatrin är som små mini-psyken som ligger i vanliga bostadshus, utan skyltar, och där ingen utomstående vet vad som pågår.” (Läs mer…)

Överfallen

2009-09-13 Fråga psykiatern
För nästan precis för ett år sedan var jag med om en mycket otäck händelse.
Jag blev överfallen av en man som hade brutit sig in i min bostad. Mannen hade dagen innan begått ett mycket allvarligt våldsbrott och var efterlyst av polisen. Han hade brutit sig in via ett fönster, och valt mitt hem eftersom han trodde att inte någon bodde där.
Jag lyckades med nöd och näppe värja mig och mannen blev sedan gripen av polis. Jag tvingades vittna i domstol och mannen dömdes till ett flerårigt fängelsestraff.
Det framkom under rättegången att mannen dömts för upprepad allvarlig våldsbrottslighet och var dömd senast 2003 för mordförsök.
Jag mådde tämligen bra tiden direkt efter rättegången, men sedan har jag börjat må allt sämre.
Jag har ständiga mardrömmar om det som hände. Ofta har jag mycket svårt att somna in. Dagtid har jag en outhärdlig känsla av att något fruktansvärt kommer att inträffa.
Det känns som jag när som helst kommer få ett fruktansvärt besked av något slag. Ibland när jag ser missbrukare tycker jag mig se mannen, även om jag vet att så inte är fallet.
Jag kunde inte bo kvar i lägenheten, utan tvingas hyra ut den i andra hand. Kan inte sälja p g a att jag då kommer att förlora mycket pengar. Jag är rädd att lägenheten kommer att förstöras tex brinna upp. Jag har även blivit lätt retlig, och min fru säger att jag är känslomässigt avskärmad och paranoid. Jag får minnes bilder hur han anfaller mig, som bara inte vill försvinna. Det är som en repig skiva. Jag svettas och mår ibland illa.
Jag sökte en psykoterapeut (EMDR) som ska vara erkänt duktig, men hon ansåg att jag var tvungen att få mina symtom behandlade av en läkare. Jag tog kontakt med min gamla familjeläkare som förskrev paroxetin 20mg*2 samt 7.5 imovane vid behov till natten. Jag tycker inte att jag har blivit nämnvärt mycket bättre. Min läkare är prof i invärtesmedicin, och säger att han inte har speciellt mycket kunskap hur man behandlar mina problem. Jag tycker dock mycket om honom, och vill helst inte gå till någon annan. Finns det något man kan göra i medicinväg? Jag orkar snart inte längre ha det så här.
På rättegången sa det att gärningsmannen var narcisistisk och antisocial och hade tydliga psykopatiska drag enligt en tidigare RPU. Vad betyder det?
Mycket tacksam för svar.
Med Vänliga hälsningar
Carl
Svar:
Bäste Carl, Tack för Din fråga.
Att bli överfallen i sitt hem måste vara en förfärligt obehaglig upplevelse som givetvis sätter djupa spår under lång tid efteråt. Jag förstår alltså att Du mår dåligt efter det inträffade.
EMDR är en konstig och ganska ny form av psykoterapi som har den svagheten att det inte finns någon teoretisk förklaring till att metoden skulle kunna hjälpa. Själv tror jag inte alls på den. Däremot tycker jag att det var mycket klokt av psykoterapeuten att föreslå Dig att söka läkare.
De åtgärder som bör komma ifråga för att hjälpa Dig att stå ut tills vidare bör för det första vara att handla rationellt. Den man som bröt sig in hemma hos Dig sitter vad jag förstår fortfarande i fängelse och kan därmed knappast utgöra något hot mot Dig. Även efter det att han blir frisläppt ter det sig mycket osannolikt att han skulle söka upp Dig på nytt. Det finns därför knappast några rationella skäl för Dig att hålla Dig borta från Din egen bostad. Jag tycker därför att Du bör överväga om det inte vore möjligt för Dig att flytta tillbaka dit. Det finns nog inga skäl att tro att Du skulle må bättre av att inte bo i Ditt eget hem.
Jag tror inte att det finns någon behandling som gör att Du utan vidare kan bortse från det inträffade och plötsligt börja må bra igen. Däremot känner jag mig ganska säker på att Dina obehag kommer att gå över med tiden. Det är ju dock en klen tröst när man mår som sämst.
Enligt vad Du skriver tycks Du vara helt fixerad vid det obehagliga som inträffat och det kanske ligger något i att det utvecklats en paranoia hos Dig – just som Din hustru föreslagit. När man drabbas av sådana malande obehagliga tankar kan man ibland ha hjälp av en mycket låg dos av ett läkemedel ur den läkemedelsgrupp som kallas antipsykotiska läkemedel. Du skulle möjligen kunna fråga Din läkare om han tycker att det vore rimligt att Du fick pröva en låg dos av ett sådant läkemedel. Det finns flera att välja på; t ex Zyprexa, Haldol eller Risperdal.
Jag har träffat många patienter som utan att vara psykotiska i egentlig mening haft hjälp av en sådan behandling när de plågats av malande och obehagliga tankar.
Jag hoppas verkligen att Du skall få en hjälp som fungerar.
Bästa hälsningar
Tomas Eriksson

För nästan precis för ett år sedan var jag med om en mycket otäck händelse.

Jag blev överfallen av en man som hade brutit sig in i min bostad. Mannen hade dagen innan begått ett mycket allvarligt våldsbrott och var efterlyst av polisen. Han hade brutit sig in via ett fönster, och valt mitt hem eftersom han trodde att inte någon bodde där.

Jag lyckades med nöd och näppe värja mig och mannen blev sedan gripen av polis. Jag tvingades vittna i domstol och mannen dömdes till ett flerårigt fängelsestraff.

Det framkom under rättegången att mannen dömts för upprepad allvarlig våldsbrottslighet och var dömd senast 2003 för mordförsök.

Jag mådde tämligen bra tiden direkt efter rättegången, men sedan har jag börjat må allt sämre. (Läs mer…)

Helt orkeslös i perioder

2009-09-13 Fråga psykiatern
Jag är en kille som är 23 år som egentligen inte borde klaga på livet. Min ekonomi är bra likaså mina relationer till vänner och familj, samtidigt som jag är framgångsrik både på jobbet och i studierna. Så man borde ju inte klaga. Trotts detta så upplever jag emellanåt att jag inte är långt ifrån ett sammanbrott. Dessa perioder när jag går ner mig har varit ständigt återkommande sedan jag var i femtonårsåldern. Men har återkommit med tätare mellanrum den sista två åren. Det känns som en grå skugga sänker sig över hela min tillvaro, jag blir helt orkeslös och orkar inte ta tag i vad jag annars gör med enkelhet. Exempelvis så är jag i vanliga fall en öppen social person som med lätthet och humor pratar med andra människor. Men är jag är inne i en negativ period vill jag bara isolera mig och vågar knappt svara i telefonen när det ringer. Under en sådan period som brukar vara i allt från två timmar till två dagar känns allt i mitt liv meningslöst och jag funderar ofta på att ta livet av mig. En tanke jag skräms av när jag befinner mig i mitt normaltillstånd. Förövrigt så kännetecknas mina mörka perioder av att jag är otroligt lätt irriterad, har svårt att fokusera, är allment rädd och är betydligt mer känslosam än vanligtvis. Dessa dystra perioder följs oftast av mer positiva och energifyllda episoder (eller tvärt om). Helt plötsligt känns allt i livet så otroligt vackert och meningsfullt. Min prestationsförmåga är på topp och jag känner mig återigen handlingskraftig, självsäker och ser med tillförsikt på min framtid. Under en sådan period känner jag mig nästan onaturligt glad och speedad. Emellan dessa ytterligheter har jag även ett normaltillstånd. För att sammanfatta min problematik kort; det känns som att mina känslomässiga tillstånd inte står i proportion till vad som händer i mitt liv. Kan jag ha någon light variation av bipolär sjukdom? Det bör antagligen nämnas att min mor och min moster har genom gått djupa depressioner min syster har även haft en depression.
Jag lider även av IBS och prematur ejakulation, har inte blivit diagnostiserad av någon läkare men mina symptom stämmer in på alla kriterier i båda fallen.
Borde jag söka någon vård och i så fall var kan man söka i Göteborg? Har testat både psykoanalys och KBT men utan resultat.
Svar:
Tack för Din fråga.
Jag tycker att Du ger en mycket god beskrivning av Dina besvär och jag tror att Du har rätt i att detta är en form av bipolär sjukdom. Dessutom verkar Du ha så svåra besvär att det knappast är rimligt att kalla sjukdomen för ”light”. Sannolikheten för att det verkligen rör sig om en bipolär sjukdom ökar genom Din uppgift att Du har flera nära släktingar som haft depressioner.
Att svängningarna i Din sinnesstämning är snabba talar inte emot att det bär fråga om en bipolär sjukdom. Det finns en specialvariant av sjukdomen som yttrar sig just på det sättet.
Detta tillstånd är behandlingsbart och behandlingen är ofta mycket effektiv. Den innebär medicinering med ett stämningsstabiliserande medel och det finns flera sådana att välja på. Psykoanalys och KBT är helt verkningslösa behandlingar på detta tillstånd.
Jag tycker att Du skall söka antingen distriktsläkaren eller en psykiater och redogöra för Dina symptom och be att få behandling med ett sinnesstämningsstabiliserande läkemedel. Jag känner gott hopp om att Du snabbt kommer att bli av med Dina besvär.
Bästa hälsningar
Tomas Eriksson

Jag är en kille som är 23 år som egentligen inte borde klaga på livet. Min ekonomi är bra likaså mina relationer till vänner och familj, samtidigt som jag är framgångsrik både på jobbet och i studierna. Så man borde ju inte klaga. Trotts detta så upplever jag emellanåt att jag inte är långt ifrån ett sammanbrott. Dessa perioder när jag går ner mig har varit ständigt återkommande sedan jag var i femtonårsåldern. Men har återkommit med tätare mellanrum den sista två åren. Det känns som en grå skugga sänker sig över hela min tillvaro, jag blir helt orkeslös och orkar inte ta tag i vad jag annars gör med enkelhet. (Läs mer…)

Socialstyrelsen backar om KBT

2009-09-13 Ledare
Socialstyrelsens preliminära rekommendationer om att nästan alla former av depressioner och ångest i första hand skall behandlas med så kallad kognitiv beteendeterapi (KBT) kommer inte att fastställas. Den slutsatsen kan man dra av en artikel i Svenska Dagbladet (9/9 2009) som vet att berätta att den kritik som inkommit mot de preliminära riktlinjerna varit massiv och att beslutet att godkänna riktlinjerna nu skjutits upp till åtminstone nästa år.
Detta är å ena sidan mycket glädjande. De preliminära rekommendationerna saknade helt vetenskaplig förankring och ett fastställande av dem hade inneburit en katastrof inte bara för de tiotusentals patienter som skulle riskera att få en verkningslös behandling utan också för landstingen som skulle kunna komma att luras att genomföra en av de största felsatsningarna i modern tid. Även för dem som planerat att utbilda sig till psykologer skulle beslutet bli förödande. Hur roligt skulle det vara att satsa på en femårig utbildning för att bli KBT-psykolog för att senare upptäcka att behandlingsmetoden är verkningslös.
Å andra sidan är det djupt oroande att riktlinjer av det slag som här varit på tapeten över huvud taget kan komma att presenteras utan att det vetenskapliga stöd som oundgängligen erfordras existerar. Socialstyrelsens auktoritet har allvarligt skadats. Förklaringen till att det kunnat bli så här galet är säkerligen att finna i det förhållandet att det inom Socialstyrelsen finns en grupp tjänstemän med en privat agenda som har mer att göra med vad man tror är politiskt korrekt än vad som är god vetenskap.
Projektledare för de nu diskuterade riktlinjerna Gunilla Nyrén säger enligt Svenska Dagbladet att hon inte tror ”att de väsentligaste slutsatserna i riktlinjerna kommer att bli så annorlunda”. Där tror hon fel och det är inte så klokt av henne att yttra sig på detta sätt. Hon har knappast kompetens att yttra sig i denna fråga och hon bör inte ytterligare en gång till medverka till att försöka driva igenom riktlinjer utan vetenskapligt underlag. Om man i nästa vända skall göra detta på ett vetenskapligt korrekt sätt kommer man inte att komma till samma resultat. Det vetenskapliga stödet för KBT som en effektiv behandlingsmetod är nämligen obefintligt.
Efter det sätt på vilket detta ärende hittills hanterats är det en gåta hur Socialstyrelsens generaldirektör kan låta Gunilla Nyrén ta någon som helst vidare befattning med detta ärende.
Slutligen: Det finns en egendomlig rundgång i KBT-entusiasternas argumentation: Socialstyrelsen hävdar att man grundar sig på en utvärdering gjord av Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). När vi tidigare i sommar kritiserat SBU i denna sak har man därifrån bland annat hänvisat till att Socialstyrelsen kommit till samma slutsats som SBU. Ingen vill uppenbarligen ta ansvar för de vetenskapliga falsarierna som gjorts för att främja KBT som behandlingsmetod.
Vår kritik mot påståendena att KBT skulle vara en effektiv behandlingsmetod har tidigare presenterats i detalj på denna sida och annorstädes.

Socialstyrelsens preliminära rekommendationer om att nästan alla former av depressioner och ångest i första hand skall behandlas med så kallad kognitiv beteendeterapi (KBT) kommer inte att fastställas. Den slutsatsen kan man dra av en artikel i Svenska Dagbladet som vet att berätta att den kritik som inkommit mot de preliminära riktlinjerna varit massiv och att beslutet att godkänna riktlinjerna nu skjutits upp till åtminstone nästa år. (Läs mer…)

Vrider sig i sömnen

2009-09-13 Fråga psykiatern
Hej!
Jag undrar vad det kan bero på att min man ibland på natten i sömnen håller sig för öronen och rullar hastigt av och an från ena sidan till den andra (ligger då på rygg). Senaste gång jag vaknade till att han gjorde det var för tredje gången som jag märkte det. Har frågat honom om beteendet men han är inte medveten om att han gör så. Han är 28 år och jag har förstått att hans föräldrar är alkoholister, så kan det vara något från barndomen som orsakar det eller vad beror problemet på? Vad händer eller drömmer han när han gör så?
Tacksam för svar
Svar:
Tack för Din fråga,
Jag tror att det är just som Du föreslår – att hans beteende har sin grund i att han drömmer, kanske något obehagligt. Om han inte har något obehag av sitt beteende finns det inte någon anledning att göra något åt det.
Du kan helt utesluta möjligheten att hans beteende skulle ha något att göra med att hans föräldrar var alkoholister eller med något som helst i hans barndom. Det finns ingen anledning att tro att barndomsupplevelser skulle kunna ge upphov till denna typ av fenomen i vuxen ålder.
Bästa hälsningar
Tomas Eriksson

Hej!

Jag undrar vad det kan bero på att min man ibland på natten i sömnen håller sig för öronen och rullar hastigt av och an från ena sidan till den andra (ligger då på rygg). Senaste gång jag vaknade till att han gjorde det var för tredje gången som jag märkte det. Har frågat honom om beteendet men han är inte medveten om att han gör så. (Läs mer…)

Skaffa barn trots schizofreni?

2009-09-13 Fråga psykiatern
Hej,
jag är en tjej på 28 år som sedan 6 år tillbaka är tillsammans med en äldre man. Han är 51. Just nu står jag i ett vägskäl i livet där jag börjar fundera på barnfrågan. Jag vet att jag vill försöka få barn om några år.
Det som möjligen ställer till det är det faktum att vi har Schizofreni i släkten. Min morfar hade psykotiska perioder som har beskrivits som schizofreni i efterhand. Min mor, som insjuknade i Alzheimers för ca 5 år sedan (hon är 69 år) har de senaste halvåret kämpat med en schizofreni-liknande psykos. Hon hör röster, har blivit inåtvänd och tror sig vara övervakad. Hon har dock blivit bättre med psykofarmaka. Nu till frågan:
Har hört att en äldre far kan öka risken för att barnet får schizofreni?
Jag känner mig väldigt kluven i detta (naturligtvis kan en sådan stor ålderskillnad innebära andra svårigheter som jag också funderar på) men det jag vill fråga om är alltså hur du ser på risken för Schizofreni?
Svar:
Tack för Ditt brev.
Jag förstår Din osäkerhet. Det är riktigt att det finns en ärftlig faktor som till en del förklarar uppkomsten av schizofreni. Det finns också forskningsresultat som talar för att risken skulle kunna öka något om fadern är lite äldre.
Jag tycker dock inte att denna riskökning skall avhålla Dig från att sikta in Dig på att skaffa barn. Det är alltför många faktorer som påverkar utvecklingen av psykiska sjukdomar – däribland schizofreni – för att just de riskfaktorer som Du nämner skall få vara avgörande.
Enligt min erfarenhet är det mycket vanligt att kvinnor som av en eller annan anledning avstår från att försöka få barn djupt ångrar detta senare i livet.
Jag ser i Din fråga att Du vill försöka få barn ”om några år”. Jag tycker att Du måste ha mycket starka skäl för att vänta så länge. Din partner blir ju inte yngre. Det är dessutom så att många kvinnor skjuter upp barnplanerna så länge att det kanske blir för sent.
Bästa hälsningar
Tomas Eriksson

Hej,

jag är en tjej på 28 år som sedan 6 år tillbaka är tillsammans med en äldre man. Han är 51. Just nu står jag i ett vägskäl i livet där jag börjar fundera på barnfrågan. Jag vet att jag vill försöka få barn om några år.

Det som möjligen ställer till det är det faktum att vi har Schizofreni i släkten. (Läs mer…)

ADHD-behandling

2009-09-13 Fråga psykiatern

hej jag har haft mycket ångest sen jag var liten jag har gått igenom mycket med bup behandlings hem och foster hem jag har suttit i rättspsyk och fått diagnos adhd men medicinerna hjälper inte jag har jätte mycket ångest och jag vill veta varför inget hjälper inget verkar hjälpa och jag har problem med att hålla ilskan inom mig jag har mycket aggressivitet och jag undrar varför kan ingen hjälpa mig. (Läs mer…)

Annonser