”Inte alla inser skillnaden mellan psykisk sjukdom och livskriser. Det är naturligt för oss människor att för att förstå andra, relatera till oss själva. Men det fungerar inte alltid. Om man själv genomgått en sorg, en svår situation, eller en stressorsakad utmattning, varit lite ‘nere’ och kommit över det, så kan man inte föra över det på de människor som är psykiskt sjuka. Livskriser och belastningsreaktioner är inte psykisk sjukdom, och jag tror att okunskapen om denna skillnad är en del av allt det lösa tyckandet om psykiatri som förekommer.” Sjuksköterskan och författaren Ingrid Kampås om vetenskapsbristen i psykiatridebatten och följderna av tron att psykisk sjukdom bara är att ”prata bort, med andra ord skärpa sig ifrån…”

Precis som psykiatriker Tomas Eriksson sagt i flera tidningsartiklar, har också jag sett patienter som med hjälp av psykologer har lärt sig hata sina föräldrar som orsak till sin sjukdom och som har skuldbelagt sig själva för att de inte kan psykologisera sig själva till att bli bättre människor. Patienter och anhöriga som lidit svårt av det dilettanteri, lösa tyckande och diverse ideologier som från många håll under ett antal år fått styra psykiatrisk behandling.

Låt mig ta några exempel av många sådana:

1. Pappan till den schizofrene unge man som vårdades på det ställe där jag en gång arbetade. Jag minns inte sammanhanget, men jag minns att vi åkte bil en vacker sommardag. Han berättade då att han hade enorma skuldkänslor för att han orsakat sin son denna sjukdom, det hade han fått antytt av psykologerna.

2. Det äkta par vars son i mycket unga år kom snett och blev grav missbrukare. Det fanns absolut inget ”norenskt” dysfunktionellt i denna familj. Föräldrarna var glada, varma, uppmärksamma och relaterande föräldrar. Ändå fick de från vårdens sida höra att de gjort fel, det var deras fel att sonen blivit missbrukare.

3. Den kvinna som sedan mycket unga år gått i terapi. Hon fick lära sig att hon måste slappna av, inte ha måsten, fånga dagen, leva i nuet och liknande. Hon lärde sig förebrå sina föräldrar som orsak till att hon mådde så dåligt, en period bröt hon kontakten med sin mor. Och framför allt – hon förebrådde sig själv att hon trots all välvilja från psykologernas sida inte kunde förändra sig själv, att hon hade dessa sorgsenhetskänslor uppblandade med det hon beskriver som en motor i kroppen som hon inte med viljan kunde styra. Framför allt bar hon enorma skuld- och skamkänslor för att hon inte kunde bli en bättre människa hur gärna hon än försökte. Hon kämpade men ställde sig i mer och mer svårigheter på grund av sin sjukdom och det är ett under att hon inte tog sitt liv. Och först efter många år fick hon äntligen diagnosen bipolär sjukdom av den mindre grava varianten, hon får mediciner och lever ett helt normalt liv. Hon säger att det har varit som att födas på nytt, att äntligen ha fått ett liv.

4. Kvinnan som för några år sedan började må dåligt och gick till distriktsläkaren. Fick ett vanligt antidepressivt medel och remiss till Kognitiv beteendeterapi. Terapeuten hjälpte henne igenom ett relationsmässigt livsavgörande beslut som jag inte vet om det var kvinnans verkliga vilja eller ett desperat beslut på grund av sjukdom. Men framför allt har kvinnan ett tvångsmässigt behov som dessutom inverkar på hennes ekonomi. Hon har liksom en inre röst som helt enkelt tvingar henne till en viss sak, och hur hon än vill kan hon inte motstå denna röst. Nu har hon svåra skuld- och skamkänslor för detta och upplever att terapeuten förebrår henne för att hon inte slutar med sitt beteende. Kvinnan ska först nu, efter mitt råd, för första gången få gå till en psykiater för bedömning.

5. En kvinnlig patient på en vårdavdelning där jag en gång arbetade. Hon var så uppenbart deprimerad och ångestfylld. Anklagade sina föräldrar för sin dåliga barndom som hon med terapeutens hjälp ältade och ältade som orsak till sin sjukdom. Jag glömmer aldrig hur föräldrarna nästan bokstavligt stod där med böjda huvuden och mössan i hand, och var så otroligt ledsna över att de orsakat sitt älskade barn detta lidande. Kvinnan gick fram och tillbaka i korridoren framför dem, grät och upprepade: ”Jag ska hitta mig själv! Jag ska hitta mig själv!”

Anledningen till att jag skriver denna artikel har sitt ursprung i en debattartikel i Dagens Medicin, där psykoterapistuderande Anna-Sara Holmgren gör ett mycket fult angrepp på psykiater Tomas Eriksson. Eriksson har i ett flertal debattartiklar haft invändningar mot att staten har beslutat att anslå 1,6 miljarder kronor för att i år och nästa år medelst KBT, alltså Kognitiv Beteendeterapi, rehabilitera långtidssjukskrivna personer.

Inte nog med detta. Socialstyrelsen har i nya riktlinjer slagit fast att KBT, och inte som tidigare läkemedel, skall vara förstahandsbehandling vid nästan alla ångest- och depressionssjukdomar.

Tomas Eriksson varnar för att detta kan vara en allvarlig felsatsning som kommer att få negativa konsekvenser för psykiatrin och då i sista änden patienterna. Han är kritisk till att det inte finns en säker evidensbasering, alltså att metoderna med KBT inte är testade på den vetenskapliga grund han anser borde finnas. Kort sagt att man idag riskerar gå in i en kostsam återvändsgränd när det gäller behandlingsmetoder vid psykisk sjukdom. Här är en länk till hans debattartikel i DN 14 juni.

Tomas Eriksson har granskat de rapporter som ligger till grund för statens och socialstyrelsens beslut och finner dem inte trovärdiga. Han debatterar med professorer och docenter på det sätt som han som expert ska göra – med vetenskapen som grund. Men även tidningar som Expressen har skrivit om detta i olika artiklar. I de inlägg som gjorts i tidningarnas kommentarfunktioner har Tomas Eriksson framställts som ett slags pillerförskrivande okänslig biologist köpt av läkemedelsindustrin. Han har med andra ord fått hårda angrepp på sig på grund av sitt starka engagemang för en god psykiatrisk vård och för patienterna.

Droppen för mig blev alltså den debattartikel i Dagens Medicin där Holmgren på ett mycket pinsamt sätt istället för att diskutera sakargumentet, går till angrepp på Tomas Erikssons person. Hon tycker att han ska gå en psykoterapiutbildning så att han blir en livsklok, sann, äkta, erfaren, mogen, empatisk och förstående och hel människa som är i kontakt med sina känslor och är närvarande i nuet.

Det är inte bara oförskämt, det är också belärande och nedvärderande. Jag har aldrig träffat Tomas Eriksson, och känner honom inte. Men den som läser hans hemsida www.psykiatern.se kan själv göra sin bedömning om att detta är en man som i allt han skriver ger uttryck för det största engagemang för och medkänsla med sina patienter. Han ger på sin hemsida gratis råd till patienter och den bild som där finns av honom, visar inte bara på en man som med tanke på det han skriver, är i besittning av ovan nämnda egenskaper, utan som dessutom ser ut som en förtroendeingivande och kärleksfull människa.

Det är en märklig värld vi lever i, när vitt görs svart och gott görs ont.

Finns det orsaker till psykisk sjukdom? Jo, naturligtvis. Allting har en orsak. Vid diabetes är de insulinproducerande cellerna i bukspottskörteln skadade. Vid psykisk sjukdom är det något i den mänskliga hjärnan som inte fungerar som det ska. Men forskningen inom detta område har långt kvar att gå, man har hittills inte vetat tillräckligt om hur hjärnan fungerar och fortfarande återstår mycket att lära. För den som är intresserad kan jag rekommendera neurologen Antonio Damasios bok På spaning efter Spinoza.

Men visst är det så att många psykiskt sjuka har haft traumatiska upplevelser som barn, eller senare i livet? Javisst är det så. Man brukar säga att trasiga barn blir trasiga vuxna, och det stämmer många gånger. Är då dessa trasiga vuxna sjuka? Ja, om de lider, vill jag hävda det. Man talar ju om stress/sårbarhetsteorin där vissa människor anses mer känsliga för att påfrestningar kan bryta ut i psykisk sjukdom. Det finns som motsats människor som genomgår de mest förfärliga saker utan att bli sjuka. Och de som blir sjuka utan att ha upplevt psykiska trauman.

Om man tänker sig att man medvetet bryter benet på ett litet barn fem gånger i rad på samma ställe, så är det inte otroligt att detta barn som vuxen kommer att halta och tidvis dras med smärtor i benet. Ingen skulle då tycka det vore riktigt att prata bort detta. Man skulle ge mediciner och hjälpa honom leva med sin sjukdom. Jag tror att det är precis likadant med de skador en människa kan få i hjärnan av traumatiska upplevelser som barn.

Ovanstående är alltså enbart min egen teori om en av tänkbara orsaker till psykisk sjukdom hos de som genomgått psykiska trauman i livet, men jag vill ändå skriva det för jag vet att många patienter och anhöriga kan få en stor tröst av att själva få tänka kring detta ämne. Mycket forskning återstår och ju mer kunskap som tas fram, ju bättre kommer denna lidande patientgrupp att få det. Patienter som ofta möts av arrogans, fördomar och förakt, även inom vården. Ibland har tanken slagit mig att om man skulle fråga en grupp människor om de kan tänka sig möjligheten av att just de skulle få cancer, så tror jag alla skulle svara ja, det skulle kunna vara troligt. Men om man istället frågade dem om de tror att de skulle kunna få en psykisk sjukdom, så är det inte säkert att så många skulle svara ja. Ideologin från många håll de sista årtiondena har nämligen varit att psykisk sjukdom egentligen inte finns som biologisk/fysiologisk sjukdom, och att den om den förekommer går att prata bort, med andra ord skärpa sig ifrån…

Vad psykiskt sjuka människor behöver är inte ältande av sådana oförrätter och svårigheter som lätt går att hitta i varje människas liv, vad de behöver är mediciner, precis som man ger en diabetessjuk med fel på buskspottskörteln medicin. Psykisk sjukdom har sin grund i att organet hjärnan inte fungerar som det ska. Idag vet man att psykodynamisk psykoterapi inte har någon som helst effekt på detta. Vilket inte hindrar att patienterna kan uppleva det skönt med någon som bryr sig och lyssnar. Men – mina ovanstående exempel tycker jag tydligt visar på hur terapi också kan skada patienter.

Jag kan lova er som läser detta, att det finns många, många psykiskt sjuka som är oerhört tacksamma över att det finns mediciner. Utan dem hade de inte kunnat leva. Min mor berättade om en psykiskt sjuk kvinna i hennes barndomsby. Hela sitt liv fick denna kvinna vara inlåst på ett mentalsjukhus. Hade hon levt idag hade hon förmodligen gått mitt ibland oss, välmedicinerad och med ett fullvärdigt liv.

Av de kommentarer jag ibland läst under tidningsartiklar, så förstår jag att inte alla inser skillnaden mellan psykisk sjukdom och livskriser. Det är naturligt för oss människor att för att förstå andra, relatera till oss själva. Men det fungerar inte alltid. Om man själv genomgått en sorg, en svår situation, eller en stressorsakad utmattning, varit lite ”nere” och kommit över det, så kan man inte föra över det på de människor som är psykiskt sjuka. Livskriser och belastningsreaktioner är inte psykisk sjukdom, och jag tror att okunskapen om denna skillnad är en del av allt det lösa tyckandet om psykiatri som förekommer. Vi kan inte diskutera psykiatri och psykiatriska behandlingsformer som vi diskuterar till exempel fildelning. Psykisk sjukdom är ett så oerhört lidande för den som är sjuk, så här måste vetenskapligt verksamma behandlingar få gälla. Precis som det gör vid hjärtsjukdomar. Ingen som inte är insatt skulle drömma om att diskutera behandling av hjärtsvikt men när det gäller psykiatri verkar alla åsikter vara lika goda.

Det är naturligtvis så att vid livskriser, så kan psykologi hjälpa människor hantera sina känslor och komma över det som hänt. Men för kroppsligt sjuka människor, dit jag räknar psykisk sjukdom, så får det vara ett slut på sådant flum som Holmgren avslutar sin artikel i Dagens Medicin med: ”Att vara mitt i smärtan, det är trösten, det är det som är att leva”, och liknande väckelsemöte-snack. Jag vill inte Holmgren något illa, hennes artikel är snarare ett tecken på ungdomlig idealism än på eftertanke, men jag vill att hon ska förstå att för en psykiskt sjuk människa som är så sjuk att han helt enkelt inte orkar vara så sjuk längre, så är ovanstående citat ett hån utan dess like. En person beskrev sin sjukdom för mig som att det var som att ha jättesvår influensa men inte febern som hör till. För mig är Holmgrens ord så hårda och så okänsliga att jag baxnar.

Psykoterapi vid psykisk sjukdom behöver inte vara dåligt. Psykologer är oftast kunniga och empatiska personer som vill sina patienters bästa. De kan stödja, vara behjälpliga med att ställa diagnos och hjälpa patienten hantera sin sjukdom.

På Tomas Erikssons debattartikel i DN finns hittills 87 kommentarer. Som i alla kommentarsforum finns där ogenomtänkta inlägg av ”troll-karaktär”, där finns mer resonerande och frågande inlägg, kritiska och medhållande. Men så många framställer Tomas Eriksson som en stor stygg ”biologist-varg” som sitter med pillerreceptet i hand och inte har förståelse för människors känslor, att jag blir förskräckt och helt enkelt måste skriva denna artikel. Jag kan helt enkelt inte tiga. Är jag verkligen den enda som ser att Tomas Eriksson har ett brinnande engagemang för denna grupp av svårt sjuka människor? Att han är en läkare som vill deras bästa och som vill skapa en värdig och mänsklig psykiatri. Att han drivs av en djup medkänsla med sina patienter, att han förstår hur sjuka de är och vill ge dem bästa möjliga vård så att de kan leva med sin sjukdom. Att han vad jag kan se resonerar som en av mina kollegor i Marks kommun en gång sa till mig: ”En del av våra patienter som är så sjuka, har ingen annan än oss, de vänner de har är bara sådana som har betalt för att vara med dem, och de har ingen annan än oss till att slåss för sig.”

Staten vill få tillbaka långtidssjukskrivna psykiskt sjuka i arbete. Gott så. Men är det verkligen rätt att satsa 1,6 miljarder på KBT för att genomföra detta? Det är min bestämda uppfattning att hade psykiatrin fungerat som till exempel hjärtsjukvården gör, så hade det aldrig funnits så många långtidssjukskrivna. Dessa människor har ofta valsat runt i vården, mötts av okunskap, felaktig behandling och brist på engagemang och under tiden lidit oerhört.

Satsa gärna på de långtidssjukskrivna med olika åtgärder. Men skulle man satsa den enorma summan av 1,6 miljarder på själva den psykiatriska vården, så tror jag man på sikt skulle få fantastiska resultat. Framför allt skulle en stor grupp svårt sjuka få hjälp att slippa lida som de gör idag innan de väl kommer under vård. För där i vårt land där psykiatrin fungerar bra, så har vården hunnit långt och kompetens och behandlingsmetoder är på många ställen fantastiska.

En satsning som absolut borde till, är att det utbildas fler specialister i psykiatri och ge dem gärna en hög lön om det lockar fler till denna spännande specialitet inom vården där man som enskild människa, med sin kunskap och sitt bemötande, kan göra så oerhört mycket för sina patienter. Och vore den psykiatriska vården så utbyggd att många fler människor med psykiska symptom kunde få träffa en specialist, skulle också mycket vara vunnet. Jag tycker mitt exempel ovan på kvinnan med tvångstankar, visar detta. Ibland är det bara en specialist i psykiatri som kan utföra den ibland svåra sållningen att skilja sjukdom från icke sjukdom, som kan veta vad som kräver behandling med läkemedel och vad som kan behandlas med terapi. Själv har jag den uppfattningen att KBT nog kan vara bra vid vissa tillfällen, men inte som den allena saliggörande behandlingsmetod man nu talar om.

Till sist har jag en vädjan till alla politiker: Var snälla att lyssna på Tomas Eriksson. Han har något viktigt att säga. Låt det inte gå politisk prestige i denna fråga. Psykiatrin har alltför länge jämfört med övrig medicin fortfarande befunnit sig på åderlåtnings- och grötomslagsstadiet och behöver inte fler ideologiska nycker, den klarar inga ekonomiska felsatsningar och patienterna ska inte behöva utsättas för fler mänskliga experiment.

Ingrid Kampås

Sjuksköterska och författare, tidigare gästbloggare på Dagens Medicin