Vad in i 17 ska man göra åt den kommunala s.k. psykiatrin? Dom är ju inkompetenta så man tar sig för pannan. Psykiatrer lyser med sin frånvaro. Det finns få eller inga mentalskötare. Personalen på gruppboenden verkar mest bestå av undersköterskor med nån weekend-kurs i psykiatri. Och den ”psykiatriska handläggaren” kände inte till skillnaden mellan en psykolog och psykiater. Jag skämtar? Tyvärr inte.
I min kommun hände detta, men psykologen blev sparkad innan hon hann utreda gruppboendet. Och dagen efter publiceringen av denna artikel (http://www.skd.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20080130/NYHETER/498162731/1087) slutade enhetschefen Eva Berglund. Hon är tillbaka i den riktiga psykiatrin i Lund. Även den anonyma biståndshandläggaren slutade två månader senare.
Jag tänkte förstås att den riktiga psykiatrin i Lund skulle reagera till slut, vilket inte har hänt. Jag ringde Södermalmspsykiatrin. Där bara skrattar de åt den kommunala psykiatrin. Jag brukar skämta och säga att det är som övervintrade urtidsödlor, som man trodde var utdöda. Den kommunala psykiatrin är som små mini-psyken som ligger i vanliga bostadshus, utan skyltar, och där ingen utomstående vet vad som pågår.
Landets övriga 289 kommuner då? Hur står det till där? Jag har aldrig sett några siffror på antalet berörda, antal gruppboenden, antal anställda et cetera. Vem skriver nånsin om detta?
För övrigt är det en utmärkt idé att tala med sin fru när man är ledsen. Samtalsproffs är bra till en viss gräns, men dom kan också få ”vanligt folk” att tro sig vara inkompetenta samtalspartners.
Inga-Stina Westman
skribent
(medlem i redaktionsrådet på Revansch! 1993-2000. Fick då sitta med på möten med
Psykiatriutredningen – som knappast kunde förutse detta!)
inga.westman@bredband.net
”Det finns få eller inga mentalskötare. Personalen på gruppboenden verkar mest bestå av undersköterskor med nån weekend-kurs i psykiatri.” Inga-Stina Westman undrar vem som sköter, bevakar och tar ansvaret för den kommunala psykiatrin. ”Den kommunala psykiatrin är som små mini-psyken som ligger i vanliga bostadshus, utan skyltar, och där ingen utomstående vet vad som pågår.”
Vad in i 17 ska man göra åt den kommunala s.k. psykiatrin? Dom är ju inkompetenta så man tar sig för pannan. Psykiatrer lyser med sin frånvaro. Det finns få eller inga mentalskötare. Personalen på gruppboenden verkar mest bestå av undersköterskor med nån weekend-kurs i psykiatri. Och den ”psykiatriska handläggaren” kände inte till skillnaden mellan en psykolog och psykiater. Jag skämtar? Tyvärr inte.
I min kommun hände detta, men psykologen blev sparkad innan hon hann utreda gruppboendet. Och dagen efter publiceringen av denna artikel slutade enhetschefen Eva Berglund. Hon är tillbaka i den riktiga psykiatrin i Lund. Även den anonyma biståndshandläggaren slutade två månader senare.
Jag tänkte förstås att den riktiga psykiatrin i Lund skulle reagera till slut, vilket inte har hänt. Jag ringde Södermalmspsykiatrin. Där bara skrattar de åt den kommunala psykiatrin. Jag brukar skämta och säga att det är som övervintrade urtidsödlor, som man trodde var utdöda. Den kommunala psykiatrin är som små mini-psyken som ligger i vanliga bostadshus, utan skyltar, och där ingen utomstående vet vad som pågår.
Landets övriga 289 kommuner då? Hur står det till där? Jag har aldrig sett några siffror på antalet berörda, antal gruppboenden, antal anställda et cetera. Vem skriver nånsin om detta?
För övrigt är det en utmärkt idé att tala med sin fru när man är ledsen. Samtalsproffs är bra till en viss gräns, men dom kan också få ”vanligt folk” att tro sig vara inkompetenta samtalspartners.
Inga-Stina Westman
skribent
(medlem i redaktionsrådet på Revansch! 1993-2000. Fick då sitta med på möten med Psykiatriutredningen – som knappast kunde förutse detta!)
inga.westman@bredband.net