För att vi människor inte ständigt ska se världen som ny söker vi orsakssamband som gör att vi kan förutspå vad som ska hända i framtiden. I vissa fall kan vi direkt se och beskriva dessa samband, men ofta ser vi dem bara som korrelationer, det vill säga att ett fenomen verkar samvariera med ett annat fenomen. När vi upptäcker sådana korrelationer söker vi de bakomliggande mekanismer som vi tror kan förklara samvariationen. Sambanden kan delas in i tre kategorier:

Inom alla kategorierna finns det människor som utger sig för att vara ”experter”, men bland annat finanskrisen har avslöjat många av dem som charlataner. Nassim Nicholas Taleb har, i sina böcker The Black Swan och Fooled by Randomness, på ett mycket underhållande och övertygande sätt avslöjat hur påstådda samband inte finns i verkligheten.

Taleb visar på ett stort antal fenomen i samhället som påstås vara av kategori 1, medan de i själva verket är av kategori 2 eller 3. Många behandlingar inom hälso- och sjukvårdssektorn är av typ 2, och inom finanssektorn är de flesta samband av typ 3. Homeopati är uppenbart felaktig som teori, men erfarenhetsbaserad omvårdnad under homeopatins täckmantel kan ge positiva placeboeffekter. På samma sätt är det med psykoanalysen. Jungs teorier om det mänskliga psyket är overifierade och förmodligen helt frisvängande, ungefär som den kristna läran eller astrologins beroende av stjärnorna. Det hindrar emellertid inte att en specifik analytiker kan använda sin erfarenhet och människokännedom till att hjälpa människor med psykiska problem.

Problemet uppstår när skrået påstår att man måste vara väl insatt i den (felaktiga) bakomliggande teorin för att kunna agera hjälpande. När psykoanalytikerna klagar på användningen av den mera lättlärda KBT-metoden med hänvisning till att det tar flera år att sätta sig in i t ex Jungs teoribygge så är det ju relevant bara om teorin har något med terapins effektivitet att göra. Därmed inte sagt att inte KBT är av typ 2 eller kanske av typ 3. Präster kan vara bra på att prata med människor som haft någon traumatisk upplevelse, men det är de ju inte på grund av att de är insatta i gamla testamentets exegetik eller transubstantiationen.

Ett annat problem med expertrollen är den precision som krävs för att råden eller påståendena ska vara användbara. Att psykiatern har rätt i sex fall av tio vad beträffar brottslingars farlighet hjälper ju inte den som blir mördad av en fånge på permission på inrådan av psykiatern. Samhället måste tyvärr arbeta med medelvärden och ibland släppa ut fångar som retrospektivt sett inte borde släppts ut, men få politiker vågar stå för den nödvändiga cynismen att man inte kan vara säker. På samma sätt hjälper det inte den som satsar sina besparingar på aktier, som sedan visar sig förlora i värde, att aktieanalytikerns råd i medeltal visar sig följa index och vara lika bra som andras.

Vårt behov av experter öppnar intressanta affärsmöjligheter som gynnar skråtänkande och en aversion mot dem som påpekar att kejsaren är naken. Bonussystemen inom finanssektorn premierar till stora delar beteenden som har med slumpen att göra och akademiska lagrar delas ut till människor som anses kunniga inom det som är rena konstruktioner.

Berth Eklundh, docent