I ett oprovocerat inlägg i Läkartidningen (nr 13/2009) gottade sig psykologiprofessorerna Mats Fredrikson, Steven Linton, Jan Lisspers, Lennart Melin, Örjan Sundin, Arne Öhman och Lars-Göran Öst åt att Regeringen träffat ett avtal med Sveriges kommuner och landsting (SKL) om att anslå en snuskigt stor summa pengar (1 600 000 000 kronor) för att medelst den på modet varande psykoterapiformen KBT (kognitiv beteendeterapi) rehabilitera långtidssjukskrivna patienter med bland annat depressioner och ångest till återgång i arbetet. Herrar professorer var uppenbarligen i extas över detta beslut och kunde inte bärga sig inför nästa mål: Endast utbildade psykoterapeuter skulle få behandla patienter med KBT.

I en replik i Läkartidningen (nr 18 – 19/2009) anförde jag skepsis mot beslutet att satsa stort på KBT och framhöll att KBT inte skulle användas innan metodens effektivitet blivit vetenskapligt bevisad (vilket jag inte anser att den är). Jag uppmanade professorerna att i kraft av sina höga ämbeten lägga fram de vetenskapliga bevisen för metodens effektivitet och framhöll särskilt att de borde lägga fram de vetenskapliga originalstudier som de grundar sin bedömning på och inte nöja sig med att hänvisa till myndighetsrapporter, meta-analyser och översiktsartiklar.

I samma nummer av Läkartidningen (nr 18 – 19/2009) kommer deras svar. Man häpnade. Det var dravel av renaste vatten. Inte ett bevis för att KBT var en effektiv behandlingsmetod presenterades. Just som jag hade befarat – och försökt förebygga – hänvisade man till myndighetsrapporter och meta-analyser. Tomheten i deras argumentation gjorde mig generad. Frågan om KBT:s vara eller inte vara är inte en struntsak. Människors liv och hälsa står på spel. Att sju professorer i psykologi alla betalda av skattebetalarna och med ett starkt egenintresse i saken, väljer att mörka bristen på stöd för KBT är skrämmande.

Jag skrev då en modest replik på psykologiprofessorernas alster och jag erbjöd Läkartidningen att publicera den. Den sanne debattredaktören borde ha gnuggat händerna; här hade han äntligen en fråga av största betydelse där åsiktsskillnaderna var knivskarpa. Efter att ha tvekat i många veckor valde han den enklaste utvägen: att refusera.

Läkartidningen kan dryfta struntfrågor i nummer efter nummer men när det blir skarpt läge då visar man sitt rätta ansikte: Att vara PK (politiskt korrekt) går före det krav man bör ha på en fri och oberoende press: Att inte backa för obehagliga frågor och att parkera opportunismen i garderoben.

Jag vill inte undanhålla mina läsare de synpunkter jag har på psykologiprofessorernas argument. Jag har länkat till den artikeln här. Och jag kan försäkra psykologiprofessorerna: Så lätt kommer Ni inte undan. Det blir fler ronder i matchen.